Stoppa pressarna!

Idag var det korrekturläsning på Gefla Högtryck, studenttidningen på Högskolan i Gävle för er som som inte visste det. Jag och chefredaktör Rossar tog oss an bunten som skulle synas. Usch vad jobbigt det blir efter en stund. Man stirrar sig blind och missar hälften tex att kommatecken inte ska ligga före orden "men" eller "och". Detaljer kanske men ändå. Fick iaf läsa mitt eget lilla bidrag till nästa nummer, ett reportage från Opeths spelning på Wasteland i februari. För er som inte har möjlighet att få tag i tidningen men ändå vill läsa kommer här reportaget i sin helhet.

An evening with Opeth

Den 27e februari äntrade Opeth scenen på Wasteland i källaren under O'Learys. Detta var andra gången jag fått tillfället att se dessa giganter som växer varje gång jag avnjuter deras verk. Första gången var på ett utsålt Sweden Rock Festival 2004 och nu var det i en fullpackad liten sardinburk i Gävle. Jag har alltid föredragit spelningar i mindre lokaler då man kommer närmre bandet och det blir mer känsla. Denna kväll var inget undantag, den stela nacken dagen efter var beviset på en lyckad kväll. Vi bjöds på en blandning av gammalt och nytt material och kvällens setlista bestod bland annat av Ghost of Perdition, Godheads Lament och en variant av Closure som jag hoppas hamnar på något kommande live-släpp. Jag saknade dock ett par låtar. Jag var så inställd på att få slänga med håret till mäktiga Bleak att jag kände mig nästan förolämpad när jag gick därifrån. Hade även hoppats på att få njuta av lugna och pysmysiga Face of Melinda och svängiga Serenity Painted Death. Man kan inte få allt så klart när deras repertoar svämmar över av mästerverk.

För er som inte känner till Opeth beskriver de själva sin musik som jazzinfluerad, progressiv dödsmetal. Skönsång blandas med guturalt growl, fläskiga hårruskarstycken med skönt jazziga partier att bara digga till. Jag upphör aldrig att imponeras av Mikael Åkerfeldts mäktiga röst och det breda register han har. Växlingarna han gör mellan growl och skönsång ger mig gåshud. Det serverades även diverse anekdoter som alla kanske inte lämpas att återge i just denna tidning. You had to be there, som man säger. Åkerfeldt kommenterade dock den person i publiken som ropade att han ville ha en skiva att han fick väl ladda ner den som alla andra. Därtill förkunnade han att man inte är en äkta hårdrockare om man inte gillar ballader. Och hör sen.

From the eternal sea I rose
Veiled in darkness on either shore
Lost my pride, lost its glow
For me the sun rose no more

Lite halvtaskiga mobilbilder från spelningen



Opeth - Bleak (Från Roundhouse Tapes)